(Om du läser det här innan jag hinner prata med dig, ta det inte fel. Jag tycker om dig. Mycket. Jag är bara rädd och jag behövde få det ur mig, jag kunde inte hålla det inom mig längre.)

Mina fingrar vill skriva så mycket, mitt hjärta har så otroligt mycket att säga. Men när jag försöker skriva ner det vill fingrar och hjärta inte samarbeta. Att så otroligt mycket känslor ska vara så otroligt svårt att skriva ner. Att förklara.

Jag har under en längre tid, egentligen sedan jag mer eller mindre krossade mitt eget hjärta, varit så tveksam till om jag bör vara ensam eller om jag ska ge mig på nya utmaningar och se vart det leder. Jag tog mig an utmaningen och inte långt efter det totala misslyckandet med en alldeles otrolig man började jag prata med en ny. Jag ställer mig fortfarande frågan om det beslutet var så smart. Jag undrar fortfarande om jag gjorde rätt att släppa någon ny inpå mitt liv så fort efter det som hände. Jag brukar inte tveka. Jag brukar inte vela. Mister man en står tusen åter och jag går med tron om att även fastän det gått så kort tid emellan två punkter kan den andra punkten vara någonting man behöver för att komma vidare. För att må bra igen. Jag vill tro så och jag tror fortfarande.

Men här sitter jag nu och tvekar. På mig själv. På mina känslor. Jag spenderade en otroligt mysig och avslappnad helg tillsammans med M. Jag kände mig avslappnad, jag kunde vara mig själv och han är både snäll och otroligt omtänksam. Han ger mig komplimanger och berättar dagligen hur bra han trivs i mitt sällskap. Dessutom respekterar han mig och det jag vill och inte. I vanliga fall hade jag fallit pladask för det. Jag hade varit totalt upp över öronen förälskad. Nu är jag bara förvirrad.

"Jag har tänkt på dig hela dagen. Du är så fin, jag tycker om dig".
"Jag saknar dig, jag trivs så bra i ditt sällskap, vi måste ses snart igen".

Dagligen får jag höra dessa fina ord och jag vet inte vad jag ska göra. Missförstå mig inte. Jag blir otroligt glad och jag tycker om honom också. Men räcker det? Jag har flera nätter i rad legat och funderat på varför jag inte bara ger efter. Det finns ingenting dåligt med honom. Om man bortser från snuset så klart. Men det kan man väl leva med? Det kan väl knappast vara orsaken till att jag tvekar som jag gör? Inte ens det vet jag.

Är det jag som är feg eller är jag bara rädd för att bli sårad igen? Jag skulle säga både och. Även om förutsättningarna är bättre denna gång och fastän inget avstånd skiljer oss åt är det något som känns fel. Jag vet att det har med mig själv att göra. Jag vet bara inte vad. Jag blir galen på mig själv. Jag vill vara försiktig, ta det långsamt fram och känna efter. Jag försöker intala mig själv att man inte behöver rusa in i någonting och att han respekterar och väntar på mig när jag känner som jag gör. Men jag kan inte vela fram och tillbaka hur länge som helst. Någon gång måste jag ta steget och ta ett beslut. Oavsett hur det beslutet ser ut.

Hur lång tid får det ta?

Samtidigt är jag så otroligt rädd för att verka egoistisk. Ju längre jag dröjer. Ju längre tid det tar för mig att hitta den saknade pusselbiten, desto mer tycker han om mig och ju mer han tycker om mig desto mer backar jag bakåt och backar jag bakåt blir allt bara fel. Hur lång tid får man på sig när det gäller relationer och kärlek? I amerikanska romantiska komedier får man alltid ta del av mannen som väntar förevigt om han måste. Så funkar det väl ändå inte på riktigt? Bara en trångsynt människa skulle tro det.

Jag är feg. Jag medger det. Otroligt feg. Det är inte likt mig att vara feg. Jag brukar inte ha någonting emot att ta lite nya chanser och se vart världen och mina beslut leder mig. Jag börjar tro att jag kanske har blivit sårad en gång för mycket på så kort tid för när jag känner efter känns det inte som om jag kan bli kär igen.

DET KÄNNS SOM ATT JAG NÅGONSTANS PÅ VÄGEN HAR GLÖMT HUR MAN GÖR.