Igår pratade jag och en vän till mig om ett otroligt viktigt ämne för mig. Nämligen mina föräldrar. Vi diskuterade om vilken tur både hon och jag har haft när det gäller just vår mamma och pappa. Att de alltid, no matter what, ställt upp för oss när vi behövt deras hjälp. Vi kom fram till att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra utan dem.

Jag har mina föräldrar att tacka för otroligt mycket. Det är deras förtjänst att jag sitter där jag sitter idag, det är deras förtjänst att jag är den person jag idag är. Åtminstone till en väldigt stor del. Det är mamma och pappa som har lärt mig vad som är rätt och fel, hur man beter sig bland folk och vad som är bra och mindre bra. Det strävar nog alla föräldrar efter när det gäller uppväxten av deras älskade barn. Det är deras förtjänst att jag sitter här i Småland och studerar journalistik och medieproduktion - det är deras ekonomiska stöd och även fysiska stöd som gör att jag kan uppleva mina drömmar. De har skjutsat runt mig hit och dit för att jag ska få möjligheten att göra det jag vill.

Igår när vi diskuterade hon och jag kände jag hur kall jag helt plötsligt blev. Hur jag nästan började gråta när jag sa att jag inte vet vad jag ska ta mig till när mina föräldrar inte längre finns. När jag måste klara mig alldeles ensam. Vem ska jag ringa och fråga om jag kan frysa in den eller den osten, om inte mamma? Vem ska jag ringa och fråga om vad det är för bilen, om inte pappa? Det är de mest simpla sakerna som jag är rädd för att förlora. Inte det som kanske många tror, den ekonomiska tryggheten.

Jag blir så illa berörd vid tanken av att mina föräldrar en dag inte kommer finnas där. Sedan kan det ta fem år eller femtio. Det vet ingen förrän det inträffar. Jag satt igår och funderade på hur jag på något sätt någonsin ska kunna "betala" tillbaka för allt de gjort för mig. Men jag vet att jag ska göra allt jag kan. Jag kanske inte kan betala tillbaka det i rent fysiska pengar. Men nog finns det andra sätt som är minst lika bra.

Jag ska börja med att aldrig i onödan skrika åt mina föräldrar för att jag inte är nöjd eller får som jag vill. Jag ska se till att börja tacka dem, även för minsta illa sak de gör. Jag ska visa min uppskattning genom en glad och varm närvaro när vi ses och inte vända ryggen till och vara grinig. Födelsedagar och namnsdagar ska jag komma ihåg.

De är värda sin vikt i guld och mer därtill.

En dag finns inte mamma och pappa. De kanske inte försvinner samtidigt men en dag så dör både mamma och pappa och då har jag inte längre några föräldrar. Jag hoppas att det dröjer ytterligare femtio år. Jag hoppas innerligt att de slipper sjukdom och att de får må bra.

Jag vet inte riktigt varför jag ville skriva det här. Jag kände att jag behövde. Att det tyngde ner mig. Jag är rädd. Livsrädd. Vad fan ska jag göra utan mamma och pappa? Jag må ha bott själv i snart sex år, mamma och pappa har alltid funnits minst 30 mil bort men det har aldrig varit någon tvekan om att de alltid ställer upp. Jag skulle kunna vara 80 mil bort och ringa pappa, säga att något hänt och han skulle utan tvekan sätta sig i bilen och köra till mig. Hur lång tid det än tog. Att veta det. Är oerhört värmande och betryggande och jag är oerhört glad och tacksam över att jag har fått de föräldrar jag har.

Jag tänker rätt mycket. Speciellt om kvällarna, i sängen, när jag inte kan somna. Igår var inget undantag. Jag kom på mig själv att tänka på en person som under 11 månader gjorde mig riktigt illa. Det var flera år sedan nu. Jag minns knappt när det var, 2006-2007 tror jag. Många minnen kom tillbaka och när jag gick igenom dem förstod jag att det inte fanns några bra minnen kvar. Jag började undra om det någonsin fanns några?

Jag träffade honom på nätet. Vi blev vänner. Han hade någon så att utveckla det till någonting annat var inte aktuellt. Under sommaren 2006 träffade jag någon och det var då allting började. Han var svartsjuk. Gav mig dåligt samvete för att jag var med någon annan. För att jag var glad, för att mina läppar smakade på någon annans. Jag kunde inte riktigt bry mig då men tiden gick och hans dåliga beteende eskalerade.

Men jag var dum. Det blev ingenting annat än en sommarflirt med killen som han var svartsjuk på och i januari 2007 träffades vi för första gången. Jag åkte ner till Falköping och spenderade helgen hos honom och hans familj. Det var bra. Vi blev tillsammans. Jag var glad, han var glad. Tills jag åkte.

Ni måste förstå. Den här killen varnade mig redan innan vi träffades. Han berättade att han var deprimerad, att han åt medicin och att han inte klarade av att vara bland mycket folk. Han berättade att han var självmordsbenägen. Han var oerhört osäker i sig själv. Varningsklockorna ringde givetvis redan då men dessa brydde jag mig inte om - i min vildaste fantasi ansåg jag mig skyldig att hjälpa honom, att få honom att må bättre. Att kanske till och med slippa de antidepressiva tabletterna. Jag ville vara en god medmänniska, jag ville ge honom kärlek i hopp om att han skulle börja må bättre.

Jag vill lägga ner så otroligt mycket energi på dig. Men jag vet inte om jag varken bör eller vågar. Jag är sådan som person. När någonting är bra. När någon är bra, då vill jag visa det. Vill man inte det? Jag har så svårt att förstå mig på människor som tror att allting kommer till dem utan att de på något vis ger någonting tillbaka. Visar du inte ditt intresse förlorar du mitt. Jag har ingen lust att ge dig något när jag inte får något. Så är det bara - ge OCH ta.

Det är så svårt att vara tillbakadragen och cool när hela kroppen sprudlar av glädje och värme enbart vid tanken av honom. Helt sick. Jag kan inte riktigt förstå mig själv. Jag kan ärligt, för första gången på länge, säga att jag är rädd. Rädd över hur jag känner. Samtidigt är det oerhört betryggande att jag fortfarande besitter egenskapen att kunna framkalla det där pirret. Eller egentligen är det ju inte jag, utan du.

Allt för många gånger har jag suttit och gråtit. Gråtit för att någon gjort mig illa, för att någon har sårat mig. Allt för mycket tid har jag lagt ner på att vara arg och besviken över att någon tagit ifrån mig något jag så gärna vill ha kvar. Om jag har levt i exakt 7668 dagar så skulle jag vilja veta hur många dagar av dessa jag enbart gråtit över ett brustet hjärta. Det blir nog inte så många dagar av det totala men jag vet en sak - att jag gärna hade skrattat mig igenom dem istället. Varför må dåligt när man kan må bra istället?

Vänner och kompisar. Två helt olika saker - kan ni hålla med mig? Min definition av vänner är de personer man håller nära, de man älskar och de som alltid stöttar en när livet är jobbigare än vanligt. Kompisarna däremot, är de personer man kanske umgås med ibland, de som inte egentligen vet så mycket om min bakgrund men som ändå tillför något. Man har många kompisar och några vänner. Men trots detta är det alltid vännerna man behåller. Jag har några få vänner. Några få som exakt vet hur jag mår. Som vet och ser när jag inte mår bra. Några få som jag litar på fullt ut. Som jag vet aldrig skulle göra någonting för att såra mig med flit och det är dessa vänner jag är rädd om.

Tiden har gått rasande fort men Josephine och jag har känt varandra i snart åtta år. Hon är en sådan person som alltid lyser med sin närvaro fastän vi alltid har varit minst 30 mil ifrån varandra. Hon är den jag i slutändan alltid vänder mig till när jag behöver några varma ord eller goda råd. Vi ses inte så ofta. Tyvärr. Vi ses knappt alls när jag tänker på det. När vi dock ses är det som att tiden har stått still. Som om vi träffats varje dag i åtta års tid. Vi skrattar, pratar och njuter av varandras närvaro. Josephine är en sådan vän som jag inte behöver prata med varje dag. Jag vet att hon finns för mig när det väl gäller i alla fall och jag för henne. Vi vet vart vi har varandra trots att vi inte bekräftar det dagligen.

Det är vad vänskap handlar om. Att ställa upp och finnas till för. Att veta att någon man inte pratar med dagligen, ändå alltid finns vid sidan om när man behöver det, är oerhört tryggt och det är sådana vänner man ska vårda. Jag vet att hon vet. Hon vet att jag vet. Att vi finns för varandra. Jag har inte träffat henne på snart ett år men jag älskar henne lika mycket idag som jag gjorde för åtta år sedan.

Kylan som kryper fram på vinterhalvåret är alltid en stor påminnelse av vad man saknar. Värme. Idag skiner solen och dess solstrålar värmer mina kinder så skönt. Jag har varit glad idag. Men jag kan inte låta bli att önska att det var dina varma händer som smekte mina kinder istället. Att det var dina kyssar, din beröring och ditt sätt att vara på som värmde upp mig istället.

Ett känslorus. Utan att riktigt veta varför. Vad jag än gör och hur jag än gör det. Jag vet inte riktigt vart alla dessa känslor kommer ifrån. Som ett skott i nacken ligger de och gnager sig in i min benmärg och jag kan inte kontrollera dem. Jag antar att det är mörkret, kylan och ensamheten som gör att mina tankar går på helvarv dygnet runt. Jag kan inte lyssna på musik utan att jag känner något, om något eller någon. Det får inte vara tyst, då känner jag något, om något eller någon. Det är bra att känna men när man inte kan sätta fingret på vad det är man känner, skiter det sig totalt. Vemod, värme, lycka, sorg, ilska, oro, ångest, panik, glädje, lugn. Nu orkar jag inte med det, jag vill fly, bort från allt. Hitta tryggheten och vara omgiven av människor som betyder någonting, som gör livet värt att leva. Det är livet.

Nu börjar det igen. Det känns precis likadant som förra gången. Det känns konstigt, smärtsamt och alldeles underbart. Jag vill inte vara så tillgänglig. Jag försöker att inte vika ut mig själv svart på vitt och visa vem jag är på en gång. Samtidigt är det svårt att bortse från personen man är. Det är svårt att vara någon man inte är. Det är ett faktum. Jag känner mig ambivalent men jag är inte den som är den. Nog ska jag väl ta mig förbi det här möjliga hindret också men jag känner mig dum. Dum som än en gång frivilligt går på de där fina orden.