Igår pratade jag och en vän till mig om ett otroligt viktigt ämne för mig. Nämligen mina föräldrar. Vi diskuterade om vilken tur både hon och jag har haft när det gäller just vår mamma och pappa. Att de alltid, no matter what, ställt upp för oss när vi behövt deras hjälp. Vi kom fram till att vi inte riktigt visste vad vi skulle göra utan dem.

Jag har mina föräldrar att tacka för otroligt mycket. Det är deras förtjänst att jag sitter där jag sitter idag, det är deras förtjänst att jag är den person jag idag är. Åtminstone till en väldigt stor del. Det är mamma och pappa som har lärt mig vad som är rätt och fel, hur man beter sig bland folk och vad som är bra och mindre bra. Det strävar nog alla föräldrar efter när det gäller uppväxten av deras älskade barn. Det är deras förtjänst att jag sitter här i Småland och studerar journalistik och medieproduktion - det är deras ekonomiska stöd och även fysiska stöd som gör att jag kan uppleva mina drömmar. De har skjutsat runt mig hit och dit för att jag ska få möjligheten att göra det jag vill.

Igår när vi diskuterade hon och jag kände jag hur kall jag helt plötsligt blev. Hur jag nästan började gråta när jag sa att jag inte vet vad jag ska ta mig till när mina föräldrar inte längre finns. När jag måste klara mig alldeles ensam. Vem ska jag ringa och fråga om jag kan frysa in den eller den osten, om inte mamma? Vem ska jag ringa och fråga om vad det är för bilen, om inte pappa? Det är de mest simpla sakerna som jag är rädd för att förlora. Inte det som kanske många tror, den ekonomiska tryggheten.

Jag blir så illa berörd vid tanken av att mina föräldrar en dag inte kommer finnas där. Sedan kan det ta fem år eller femtio. Det vet ingen förrän det inträffar. Jag satt igår och funderade på hur jag på något sätt någonsin ska kunna "betala" tillbaka för allt de gjort för mig. Men jag vet att jag ska göra allt jag kan. Jag kanske inte kan betala tillbaka det i rent fysiska pengar. Men nog finns det andra sätt som är minst lika bra.

Jag ska börja med att aldrig i onödan skrika åt mina föräldrar för att jag inte är nöjd eller får som jag vill. Jag ska se till att börja tacka dem, även för minsta illa sak de gör. Jag ska visa min uppskattning genom en glad och varm närvaro när vi ses och inte vända ryggen till och vara grinig. Födelsedagar och namnsdagar ska jag komma ihåg.

De är värda sin vikt i guld och mer därtill.

En dag finns inte mamma och pappa. De kanske inte försvinner samtidigt men en dag så dör både mamma och pappa och då har jag inte längre några föräldrar. Jag hoppas att det dröjer ytterligare femtio år. Jag hoppas innerligt att de slipper sjukdom och att de får må bra.

Jag vet inte riktigt varför jag ville skriva det här. Jag kände att jag behövde. Att det tyngde ner mig. Jag är rädd. Livsrädd. Vad fan ska jag göra utan mamma och pappa? Jag må ha bott själv i snart sex år, mamma och pappa har alltid funnits minst 30 mil bort men det har aldrig varit någon tvekan om att de alltid ställer upp. Jag skulle kunna vara 80 mil bort och ringa pappa, säga att något hänt och han skulle utan tvekan sätta sig i bilen och köra till mig. Hur lång tid det än tog. Att veta det. Är oerhört värmande och betryggande och jag är oerhört glad och tacksam över att jag har fått de föräldrar jag har.