I somras träffade jag en kille. Vi klickade på en gång. Det kändes så sjukt bra. Vi blev nästan lite rädda för att vi kände så mycket efter bara några dagar. Det känns sjukt, på ett konstigt sätt när jag ser tillbaka på det.

Jag gick ut på parkeringen. Såg hur han parkerade bilen, öppnade bildörren och klev ut. Jag närmade mig. Han närmade sig. Han log och vi kramades. Jag vet inte hur länge vi stod där på parkeringen och bara höll om varandra. Hårt och länge. Det kändes som en evighet fastän det förmodligen bara var i någon minut.

Första kvällen var underbar och det kändes bra. Det kunde liksom inte gått bättre när man ser tillbaka på omständigheterna som ändå fanns. Det var lika lätt att prata med honom i verkligheten som på telefonen. Han var dessutom mycket finare utseendemässigt och hans mat var underbart god.

Dagen efter blev inte riktigt likadan. Han tog ett märkbart avstånd från mig och under dagen satt han och sms:ade med andra tjejer. Inte så där diskret som jag önskat, utan mer "här-sitter-jag-och-sms:ar-du-kan-också-få-se". Jag kände mig äcklig. Misslyckad. Samtidigt visste jag att det inte fick gå för fort. Allt annat hade ju gått i 110. Vi sov bara andra natten. Jag somnade till hans sms:ande. På morgonen konfronterade jag honom. Jag frågade. Han svarade att det inte var något, att han bara ville ta det lugnt.

Han tog inte i mig mer och samma förmiddag föreslog han att han nog skulle åka hem en dag tidigare. Då visste jag. Jag var inte märkbart ledsen. Jag hade hunnit förbereda mig. Jag var snäll, sa att jag förstod. För det gjorde jag, delvis. Jag visste att han backade. Att han inte längre ville.

Jag följde honom till parkeringen. Där fick jag en varm kram. Han kysste mig. Jag blev förvirrad. Varför gjorde han så, när han betett sig som han gjort innan? Om han inte ville borde han väl förstå att man inte gör så? Han borde väl förstått att det bara blev ännu mer förvirrande? Jag bad honom höra av sig.

Så här i efterhand kan jag känna att jag vill spy på allt vad killar innebär. Ni är fega. Jag är ledsen, men det är ett faktum. Så fort skorna klämmer och ni inte känner er bekväma i situationen backar ni och försvinner. Okej. Det blir inte rätt varje gång. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men om man lovat att vara ärlig, att säga som det är, ja då förväntar jag mig att man är det. Att man har lite stake och säger som det är istället för att linda in det. Det gör inte mindre ont bara för att ni tror att det gör det.

Nu på vinterhalvåret känner jag lukten för ofta. Den där stickande röklukten. Från husens alla skorstenar. Jag avskyr det. Jag älskar det på samma gång. Man fantiserar om en tänd brasa, hur värmen träffar kinderna och hur varm och lycklig man blir av det dova varma ljuset. Det kan tyckas märkligt att en sådan behaglig fantasi kan vara så långt borta. Det kan tyckas konstigt att jag så fort jag känner röklukten drabbas av oro och panik. Hur jag får ont i magen av det och att jag måste öppna ytterdörren och lukta så att lukten inte kommer från trapphuset. Ibland har jag redan hunnit lägga mig. Då kan jag inte somna. Alla ljud förvandlas till sirener och blåljus. Allt jag tycks höra är antingen en brandbil eller grannar som skriker. Det är jobbigt. Jag vill inte vara rädd i mitt eget hem.

För snart tre år sedan vaknade jag av att någon bankade på dörren. Klockan var bara 04-något och jag hade svårt att koppla ihop ljudet med något överhuvudtaget. Jag såg mig om i lägenheten efter någonting att kyla kroppen med innan jag öppnade. Jag kikade ut genom titthålet. Där stod två polismän. Vad hade jag nu gjort? Jag öppnade. Min lägenhet fylldes sakta med tjock rök. "Du måste ut, ut så fort du kan", sa de till mig. Jag fattade ingenting. "Det brinner och vi håller på att evakuera huset", fortsatte de. Men hur? Vart? Allting bara snurrade i mitt huvud. Hissen var ur funktion och jag fick gå ner från nionde våningen. Ju längre ner jag kom, desto tjockare blev röken. Jag hade svårt att andas, det gjorde ont.

En trappa kvar. Jag var snart ute. Väl ute möttes jag av många chockade grannar och ytterligare ett par poliser, samt två brandbilar. Jag tittade upp. Ingenting. Jag tittade mot porten. Rök vällde ut. Det brann i källaren. Jag försökte ringa pappa. Inget svar. Jag försökte ringa mamma. Inget svar. Där stod jag, mitt i vintern, i morgonrock. Rädd. Ledsen. Vart skulle jag ta vägen nu?

Det hela slutade med att alla som bodde i huset fick samlas i en festlokal en bit bort, där polis och brandman informerade om läget. Kraftig rökutveckling. Allvarlig brand. Mordbrand. Inte förrän då slog det mig. Någon med nyckel hade gått ner i källaren, tänt på en madrass och lämnat den att brinna. Utan någon tanke på att det kunde spridas vidare till resten av allt brandfarligt material.

Efter tre timmar fick alla bege sig till sina lägenheter igen. Branden var släckt och under kontroll men vi fick veta att det förmodligen skulle lukta rök i allas lägenheter och att en del lägenheter förmodligen skulle behöva saneras.

Jag åkte hiss upp med mina grannar. Öppnade dörren som jag inte ens hunnit låsa. Satte mig i sängen. La mig ner. Blundade. Satte mig lika fort upp igen. Aldrig någonsin har jag gråtit så mycket. Aldrig någonsin har jag varit så rädd. Klockan åtta ringer pappa. Undrar varför jag ringt klockan fyra på morgonen. Berättar hur det ligger till. Han lugnar mig. Säger åt mig att strunta i skolan men det sista jag vill är att vara ensam.

Jag kunde inte sova ensam efter händelsen. Jag var tvungen att ha lampor, tv och stereo igång för att ens kunna lugna ner mig om kvällarna. Allt ljud utifrån var en brandbil, eller någon som fått för sig att tända på igen. Jag klarade inte av det. Idag behöver jag inte ha igång all elektronik men jag får fortfarande panik av lukten.

Jag orkar inte mer nu. Det är så jag känner. Att jag liksom inte orkar bidra med något mer. Jag pratar om skolan. Givetvis. Vad annars? När jag för snart tre år sedan ansökte till Linnéuniversitetet, som då hette Högskolan i Kalmar, tänkte jag att det var lika bra att fortsätta plugga direkt efter studenten. Jag var rädd att jag inte skulle orka ta tag i det igen om jag blev bekväm med att tjäna pengar. Så jag ansökte till journalistik och medieproduktionsutbildningen. Jag blev antagen. Jag flyttade till Emmaboda.

Nu har jag snart bara en termin kvar innan jag tar min kandidatexamen. Det är nu det ska kännas lätt som en plätt. Det är nu jag ska se ljuset vid tunnelns slut. Det enda jag ser är mörker. Det enda jag känner är ångest och oro. Jag är rädd för att det sista kommer att bli det värsta. Jag är så fruktansvärt skoltrött. Jag flyr vardagen, jag gömmer böckerna jag borde läsa, jag skjuter upp allt. Och sen sitter jag och tycker synd om mig själv. Jag hatar det.

Vad gnäller jag över kan man ju undra. Det går bra för mig i skolan och jag har ju faktiskt inte alls lång tid kvar. Snart är jag fri. Arbetslös, rädd och vilsen igen. Precis som för snart tre år sedan när jag tog studenten. Men den här gången har jag inte skolan som en livlina. Nästa gång. Om drygt åtta månader, står jag ensam. Vart ska jag ta vägen? Panik. Ångest. Rädsla. Oro. Varför?

Hur kan någonting man aldrig egentligen var i närheten av göra så jävla ont? Varför är det så jävla svårt att släppa taget om vissa saker? Det är inte bra att älta, man ska inte må dåligt. Men jag både ältar och mår dåligt när jag tänker på det. Han som pratar om henne. Förut var det bara hon. Det kunde jag hantera. Nu är det Sofie. Det gör mig galen. Det känns patetiskt. Patetiskt att jag ens orkar lägga ner energi på att sitta här och må dåligt över något som förmodligen aldrig skulle blivit.

Så hur kan jag förtränga? Förtränga alla känslor som gör sig påminda. Jag bryter ihop, inombords. Hur kan någon som inte ens är i närheten såra så mycket? Splittra mig. Gör det. Slit mig i stycken, lämna mig naken åt resten av världen att beskåda. Det där fina som var, finns inte längre. Som om det aldrig existerat. Jag klandrar inte henne. Jag klandrar inte dig. Jag klandrar mig. Jag är dum. För dum för att förstå när någonting inte längre är bra. För mig.

Jag vill läka. Jag vill slicka mina sår. Men vad gör man när det inte går?
Jag behöver en axel att gråta på. Någon?