I somras träffade jag en kille. Vi klickade på en gång. Det kändes så sjukt bra. Vi blev nästan lite rädda för att vi kände så mycket efter bara några dagar. Det känns sjukt, på ett konstigt sätt när jag ser tillbaka på det.
Efter några dagar kom han hit. Han spenderade två nätter här. Vi var så nervösa inför första mötet. Tänk om det skulle skita sig i verkligheten. Tänk om han tyckte att jag var ful, tänk om han hade varit någon helt annan som person när han väl stod framför mig. Vi var väl medvetna om att precis vad som helst kunde hända. Men vi ville ändå ta chansen. För det är så man gör idag. Man kan inte gå runt och vara feg hela tiden. Man måste våga ibland.
Jag gick ut på parkeringen. Såg hur han parkerade bilen, öppnade bildörren och klev ut. Jag närmade mig. Han närmade sig. Han log och vi kramades. Jag vet inte hur länge vi stod där på parkeringen och bara höll om varandra. Hårt och länge. Det kändes som en evighet fastän det förmodligen bara var i någon minut.
Första kvällen var underbar och det kändes bra. Det kunde liksom inte gått bättre när man ser tillbaka på omständigheterna som ändå fanns. Det var lika lätt att prata med honom i verkligheten som på telefonen. Han var dessutom mycket finare utseendemässigt och hans mat var underbart god.
Natten kom och vi hade sex. Vi somnade i varandras armar.
Dagen efter blev inte riktigt likadan. Han tog ett märkbart avstånd från mig och under dagen satt han och sms:ade med andra tjejer. Inte så där diskret som jag önskat, utan mer "här-sitter-jag-och-sms:ar-du-kan-också-få-se". Jag kände mig äcklig. Misslyckad. Samtidigt visste jag att det inte fick gå för fort. Allt annat hade ju gått i 110. Vi sov bara andra natten. Jag somnade till hans sms:ande. På morgonen konfronterade jag honom. Jag frågade. Han svarade att det inte var något, att han bara ville ta det lugnt.
Han tog inte i mig mer och samma förmiddag föreslog han att han nog skulle åka hem en dag tidigare. Då visste jag. Jag var inte märkbart ledsen. Jag hade hunnit förbereda mig. Jag var snäll, sa att jag förstod. För det gjorde jag, delvis. Jag visste att han backade. Att han inte längre ville.
Jag följde honom till parkeringen. Där fick jag en varm kram. Han kysste mig. Jag blev förvirrad. Varför gjorde han så, när han betett sig som han gjort innan? Om han inte ville borde han väl förstå att man inte gör så? Han borde väl förstått att det bara blev ännu mer förvirrande? Jag bad honom höra av sig.
Så här i efterhand kan jag känna att jag vill spy på allt vad killar innebär. Ni är fega. Jag är ledsen, men det är ett faktum. Så fort skorna klämmer och ni inte känner er bekväma i situationen backar ni och försvinner. Okej. Det blir inte rätt varje gång. Det blir inte alltid som man tänkt sig. Men om man lovat att vara ärlig, att säga som det är, ja då förväntar jag mig att man är det. Att man har lite stake och säger som det är istället för att linda in det. Det gör inte mindre ont bara för att ni tror att det gör det.
Han hörde aldrig av sig och idag skrattar jag bara åt honom.
Usch jädra typ till kille så behandlar man inte en tjej. Bara ute efter en sak och sen bara beter sig illa och inte vara man nog att säga som det är.... Fegt.