Stop
I’m sick of explanations, special reasons, excuses and lies.
So just stop pretending - make up your mind.
So just stop pretending - make up your mind.
En huggande vemodighet
Det är många känslor i rörelse just nu. Många minnen väcktes till liv idag. Allt var över på en timme men på den timmen var jag både glad, ledsen, livrädd, ängslig, orolig och lugn. Allt såg likadant ut, det luktade precis så där som det gör på sjukhus. Unket och sterilt på samma gång och det första som mötte mig i entrén var en kille med förlängnignsställning på låret, han gick på kryckor och var nog i samma ålder som jag var när jag opererade mig. Han såg nedstämd ut, han såg stark ut och hans mamma peppade honom. Precis som min mamma gjorde.
Det är sju år sedan jag satte min fot på avdelningen för barnortopedi. Det är sju år sedan jag fick träffa Björn för första gången (min kirurg) och det är sju år sedan jag blev sövd för första gången. Det känns konstigt. Att det ändå är så längesen, när det känns som om det vore för bara något halvår sedan. Mina ärr påminner mig dagligen om vad jag har varit med om och hur mitt liv var innan operationen - barn som tittade snett på mig, barn och även vuxna som frågade vad felet på mig var, hur jag var dag var ledsen över att inte kunna ha samma skor som alla andra barn. Det var inte det lättaste kan jag tala om för er. Även om det kanske låter som småpotatis i era öron.
Att komma tillbaka till Akademiska Barnsjukhuset efter sju år och inse att ingenting egentligen har förändrats fastän allting är annorlunda skrämde mig idag och nu sitter jag här. Rätt skakis, rätt nedstämd och ledsen. Jag känner mig ensam, ensammast på jorden. Jag är samtidigt så otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att genomgå denna operation. Att gå med 5,5 centimeters skillnad på benen var ingen lätt match.
Idag träffade jag Björn igen och han förtydligade att det hade gått otroligt bra för mig även om det blivit vissa komplikationer i och med operationen och behandlingstiden. Men han var noga med att påpeka att jag var en av få som det hade gått så pass bra för och det är jag glad för. För det var ett helvete även för mig, även om jag i det stora hela hade det bra under min behandlingstid. Jag skruvade 1 millimeter om dagen, blev 5,5 centimeter längre på ena benet, gick på kryckor i 12 månader, åt 14 olika antibiotikakurer pga. infektioner i de öppna såren och jag fick bältros pga. det obefintliga immunförsvaret. Men när allt kommer omkring, fick jag ändå det jag så länge velat ha. Två lika långa ben, snygga skor och givetvis 22 snygga ärr.
Det är sju år sedan jag satte min fot på avdelningen för barnortopedi. Det är sju år sedan jag fick träffa Björn för första gången (min kirurg) och det är sju år sedan jag blev sövd för första gången. Det känns konstigt. Att det ändå är så längesen, när det känns som om det vore för bara något halvår sedan. Mina ärr påminner mig dagligen om vad jag har varit med om och hur mitt liv var innan operationen - barn som tittade snett på mig, barn och även vuxna som frågade vad felet på mig var, hur jag var dag var ledsen över att inte kunna ha samma skor som alla andra barn. Det var inte det lättaste kan jag tala om för er. Även om det kanske låter som småpotatis i era öron.
Att komma tillbaka till Akademiska Barnsjukhuset efter sju år och inse att ingenting egentligen har förändrats fastän allting är annorlunda skrämde mig idag och nu sitter jag här. Rätt skakis, rätt nedstämd och ledsen. Jag känner mig ensam, ensammast på jorden. Jag är samtidigt så otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att genomgå denna operation. Att gå med 5,5 centimeters skillnad på benen var ingen lätt match.
Idag träffade jag Björn igen och han förtydligade att det hade gått otroligt bra för mig även om det blivit vissa komplikationer i och med operationen och behandlingstiden. Men han var noga med att påpeka att jag var en av få som det hade gått så pass bra för och det är jag glad för. För det var ett helvete även för mig, även om jag i det stora hela hade det bra under min behandlingstid. Jag skruvade 1 millimeter om dagen, blev 5,5 centimeter längre på ena benet, gick på kryckor i 12 månader, åt 14 olika antibiotikakurer pga. infektioner i de öppna såren och jag fick bältros pga. det obefintliga immunförsvaret. Men när allt kommer omkring, fick jag ändå det jag så länge velat ha. Två lika långa ben, snygga skor och givetvis 22 snygga ärr.
Kevlarsjäl
När allt pissar en i ansiktet
Jag känner att jag behöver skriva lite.
Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Sedan mars månad har jag pratat med en underbar man. En man som sedan start har gjort det så otroligt tydligt vad han tycker, känner och tänker - om allt. Det har varit för bra för att vara sant. Men sant har det varit, hela vägen. Det började med ett hej och utvecklades till så otroligt fina, ömma och djupa konversationer.
Har ni någon gång träffat en person som så fort har öppnat sig själv på ett så ärligt sätt? En person som blir så otroligt attraktiv för att han kan använda ett så sensuellt språk när han skriver? Har ni träffat en person som säger det så bra utan att säga någonting alls? Som dessutom är så otroligt vacker och attraktiv att ni smälter så fort ni tittar på honom? Då vet ni ungefär.
I fem månader har vi pratat intensivt varje dag. I fem månader har vi utbytt tankar, känslor och intimitet jag inte trodde fanns på den här nivån. För vad kan man egentligen känna för någon man aldrig mött? Jag längtar efter dig, jag tycker om dig, jag vill träffa dig. Så lät det för det mesta hela tiden. Känslorna byggdes givetvis upp och jag kan i min egen dumhet säga att jag föll för honom. Jag var inte kär, jag älskade inte. Men jag föll för honom.
But every rose has its thorn.
För någon vecka sedan hörde han av sig allt mindre och mindre. Något sms varje dag som berättade att han haft en bra dag och att vi skulle höras dagen efter då han hade fullt upp med renovering. Jag började ana, började förbereda mig. Igår fick jag sms:et jag väntat på, som jag hoppades skulle vara inbillning.
"Förlåt för att jag har varit så himla kass på att skriva till dig. Det finns en orsak till det. En oavsiktlig orsak för jag tycker så himla mycket om dina sms och att skriva med dig. Orsaken är att jag bara sen ett par dagar tillbaka har träffat någon helt plötsligt och oväntat. Min värld känns helt omkullkastad och samtidigt som jag är så himla glad så är det en huggande vemodighet i hjärtat när jag tänker på dig och mig. Jag vill ju verkligen ha dig och har längtat efter dig, din varma person, din sexighet.. allt med dig.. Jag har tänkt skriva det flera gånger men samtidigt tänkt att det är för tidigt att varken säga bu eller bä. Men det påverkar ju mig och det märks av i sättet hur jag skrivit till dig mindre utan att mena det. Så du märker ju att det är något, och jag vill verkligen inte missbruka vår fina kommunikation som vi hela tiden haft. Det här är förvirrande Zandra.. Hur känner du? Hur tänker du? Dina reflektioner.. på den här nya informationen.. Jag vill höra".
Jag blev chockad. Chockad över att jag hade haft rätt. Tårarna rann och igår klev jag inte ens upp ur sängen. Jag åt ingenting. Min kropp var så otroligt tung. Jag orkade den inte. Det gjorde honom så ont. Han ville inte såra mig. Vi pratade.
"... Glöm inte vad du har gett mig. Du är helt ojämförbar i hur otroligt fint du har nått mig och bekräftat mig. Förlåt för att jag gör så här..".
Jag har en bitterljuv känsla i kroppen. Ljuv för att han finner mig attraktiv, för att han vill ha mig och för att han tycker om mig. Bitter för att avstånd och "omständigheter" kom i vägen. Det hade varit så otroligt mycket lättare för mig att bara gå vidare om han sagt att han varit gift eller om han helt enkelt bara inte fann mig attraktiv längre. Att allt bara var ett spel. Det hade varit så otroligt mycket lättare att tänka 'vilken idiot' och sedan gå vidare. Att han behandlar mig så fint även i ett läge som detta gör det så otroligt frustrerande och det enda jag kan tänka är 'vad har hon som inte jag har? just det, hon bor i Stockholm'.
Vår 'finhet' är intakt Zandra.
Så sa han, precis så sa han. Hur kan man inte smälta av hans ord? Det handlar inte om oattraktion eller oärlighet, utan om avstånd och omständigheter. Så sa han också. Han menade att det var en positiv skillnad, i det tråkiga så att säga. Jag förtjänar någon som kan ge mig daglig uppmärksamhet på riktigt och inte i text. Jag är en helt otrolig tjej som bra killar beundrar högt. Det skrev han också.
Vad trodde jag egentligen? Att en tolv år äldre man 30 mil ifrån mig skulle tänka 'jag bryr mig inte om avståndet'? Jag känner mig patetisk, samtidigt stolt. Patetisk för att jag lät det gå så långt fastän jag lovat mig själv att inte gå in helhjärtat för det. Stolt för att jag lät honom komma så tätt inpå mig och mitt liv. Stolt för att jag har fått lära känna honom. Det här var det bästa icke-existerande förhållandet jag någonsin har haft. Fem underbara månader. Tack.
Vi har beslutat att fortsätta hålla kontakten då ingen av oss vill sluta prata med varandra. För jag vill ha honom i mitt liv. Han är en otrolig man och han betyder redan otroligt mycket för mig. Jag vill ha honom i mitt liv för att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer mig. Men jag är skeptisk. Det var han som gick vinnande ur den här relationen. Även om det inte var mig han fick. Om en månad kommer vi, han och jag, att vara ett minne blott.
Det här blev inte alls som jag hade tänkt mig. Sedan mars månad har jag pratat med en underbar man. En man som sedan start har gjort det så otroligt tydligt vad han tycker, känner och tänker - om allt. Det har varit för bra för att vara sant. Men sant har det varit, hela vägen. Det började med ett hej och utvecklades till så otroligt fina, ömma och djupa konversationer.
Har ni någon gång träffat en person som så fort har öppnat sig själv på ett så ärligt sätt? En person som blir så otroligt attraktiv för att han kan använda ett så sensuellt språk när han skriver? Har ni träffat en person som säger det så bra utan att säga någonting alls? Som dessutom är så otroligt vacker och attraktiv att ni smälter så fort ni tittar på honom? Då vet ni ungefär.
I fem månader har vi pratat intensivt varje dag. I fem månader har vi utbytt tankar, känslor och intimitet jag inte trodde fanns på den här nivån. För vad kan man egentligen känna för någon man aldrig mött? Jag längtar efter dig, jag tycker om dig, jag vill träffa dig. Så lät det för det mesta hela tiden. Känslorna byggdes givetvis upp och jag kan i min egen dumhet säga att jag föll för honom. Jag var inte kär, jag älskade inte. Men jag föll för honom.
But every rose has its thorn.
För någon vecka sedan hörde han av sig allt mindre och mindre. Något sms varje dag som berättade att han haft en bra dag och att vi skulle höras dagen efter då han hade fullt upp med renovering. Jag började ana, började förbereda mig. Igår fick jag sms:et jag väntat på, som jag hoppades skulle vara inbillning.
"Förlåt för att jag har varit så himla kass på att skriva till dig. Det finns en orsak till det. En oavsiktlig orsak för jag tycker så himla mycket om dina sms och att skriva med dig. Orsaken är att jag bara sen ett par dagar tillbaka har träffat någon helt plötsligt och oväntat. Min värld känns helt omkullkastad och samtidigt som jag är så himla glad så är det en huggande vemodighet i hjärtat när jag tänker på dig och mig. Jag vill ju verkligen ha dig och har längtat efter dig, din varma person, din sexighet.. allt med dig.. Jag har tänkt skriva det flera gånger men samtidigt tänkt att det är för tidigt att varken säga bu eller bä. Men det påverkar ju mig och det märks av i sättet hur jag skrivit till dig mindre utan att mena det. Så du märker ju att det är något, och jag vill verkligen inte missbruka vår fina kommunikation som vi hela tiden haft. Det här är förvirrande Zandra.. Hur känner du? Hur tänker du? Dina reflektioner.. på den här nya informationen.. Jag vill höra".
Jag blev chockad. Chockad över att jag hade haft rätt. Tårarna rann och igår klev jag inte ens upp ur sängen. Jag åt ingenting. Min kropp var så otroligt tung. Jag orkade den inte. Det gjorde honom så ont. Han ville inte såra mig. Vi pratade.
"... Glöm inte vad du har gett mig. Du är helt ojämförbar i hur otroligt fint du har nått mig och bekräftat mig. Förlåt för att jag gör så här..".
Jag har en bitterljuv känsla i kroppen. Ljuv för att han finner mig attraktiv, för att han vill ha mig och för att han tycker om mig. Bitter för att avstånd och "omständigheter" kom i vägen. Det hade varit så otroligt mycket lättare för mig att bara gå vidare om han sagt att han varit gift eller om han helt enkelt bara inte fann mig attraktiv längre. Att allt bara var ett spel. Det hade varit så otroligt mycket lättare att tänka 'vilken idiot' och sedan gå vidare. Att han behandlar mig så fint även i ett läge som detta gör det så otroligt frustrerande och det enda jag kan tänka är 'vad har hon som inte jag har? just det, hon bor i Stockholm'.
Vår 'finhet' är intakt Zandra.
Så sa han, precis så sa han. Hur kan man inte smälta av hans ord? Det handlar inte om oattraktion eller oärlighet, utan om avstånd och omständigheter. Så sa han också. Han menade att det var en positiv skillnad, i det tråkiga så att säga. Jag förtjänar någon som kan ge mig daglig uppmärksamhet på riktigt och inte i text. Jag är en helt otrolig tjej som bra killar beundrar högt. Det skrev han också.
Vad trodde jag egentligen? Att en tolv år äldre man 30 mil ifrån mig skulle tänka 'jag bryr mig inte om avståndet'? Jag känner mig patetisk, samtidigt stolt. Patetisk för att jag lät det gå så långt fastän jag lovat mig själv att inte gå in helhjärtat för det. Stolt för att jag lät honom komma så tätt inpå mig och mitt liv. Stolt för att jag har fått lära känna honom. Det här var det bästa icke-existerande förhållandet jag någonsin har haft. Fem underbara månader. Tack.
Vi har beslutat att fortsätta hålla kontakten då ingen av oss vill sluta prata med varandra. För jag vill ha honom i mitt liv. Han är en otrolig man och han betyder redan otroligt mycket för mig. Jag vill ha honom i mitt liv för att jag kan prata med honom om allt utan att han dömer mig. Men jag är skeptisk. Det var han som gick vinnande ur den här relationen. Även om det inte var mig han fick. Om en månad kommer vi, han och jag, att vara ett minne blott.
I think I will miss you even if we never met.
True Colors
Jag hatar känslan
Jag avskyr att känna mig som det tredje hjulet. Det spelar egentligen ingen roll i vilket sammanhang men det får mig att känna mig illa till mods. När det man inte planerat blir som man tänkt sig, när allting annat verkar komma före, när vänner skjuter upp planer och gör annat istället. Som sagt, sammanhanget spelar ingen större roll. Jag tycker bara inte om det. Gör någon det? Egentligen vet jag inte vart jag ville komma med det här inlägget, jag kände bara att jag var tvungen att skriva lite. Jag känner inte att jag har någon att prata med för tillfället och vad är väl bättre än att skriva ner det då? Frågan är bara vart alla tog vägen?
Allt känns så splittrat.
Jag har känt mig deppig ett tag nu och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Allt känns så splittrat.
Jag har känt mig deppig ett tag nu och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför.
Word
Everybody needs somebody.
