Stop

publicerat i Personligt;
I’m sick of explanations, special reasons, excuses and lies.
So just stop pretending - make up your mind.

En huggande vemodighet

publicerat i Personligt;
Det är många känslor i rörelse just nu. Många minnen väcktes till liv idag. Allt var över på en timme men på den timmen var jag både glad, ledsen, livrädd, ängslig, orolig och lugn. Allt såg likadant ut, det luktade precis så där som det gör på sjukhus. Unket och sterilt på samma gång och det första som mötte mig i entrén var en kille med förlängnignsställning på låret, han gick på kryckor och var nog i samma ålder som jag var när jag opererade mig. Han såg nedstämd ut, han såg stark ut och hans mamma peppade honom. Precis som min mamma gjorde.

Det är sju år sedan jag satte min fot på avdelningen för barnortopedi. Det är sju år sedan jag fick träffa Björn för första gången (min kirurg) och det är sju år sedan jag blev sövd för första gången. Det känns konstigt. Att det ändå är så längesen, när det känns som om det vore för bara något halvår sedan. Mina ärr påminner mig dagligen om vad jag har varit med om och hur mitt liv var innan operationen - barn som tittade snett på mig, barn och även vuxna som frågade vad felet på mig var, hur jag var dag var ledsen över att inte kunna ha samma skor som alla andra barn. Det var inte det lättaste kan jag tala om för er. Även om det kanske låter som småpotatis i era öron.

Att komma tillbaka till Akademiska Barnsjukhuset efter sju år och inse att ingenting egentligen har förändrats fastän allting är annorlunda skrämde mig idag och nu sitter jag här. Rätt skakis, rätt nedstämd och ledsen. Jag känner mig ensam, ensammast på jorden. Jag är samtidigt så otroligt tacksam för att jag fick möjligheten att genomgå denna operation. Att gå med 5,5 centimeters skillnad på benen var ingen lätt match.

Idag träffade jag Björn igen och han förtydligade att det hade gått otroligt bra för mig även om det blivit vissa komplikationer i och med operationen och behandlingstiden. Men han var noga med att påpeka att jag var en av få som det hade gått så pass bra för och det är jag glad för. För det var ett helvete även för mig, även om jag i det stora hela hade det bra under min behandlingstid. Jag skruvade 1 millimeter om dagen, blev 5,5 centimeter längre på ena benet, gick på kryckor i 12 månader, åt 14 olika antibiotikakurer pga. infektioner i de öppna såren och jag fick bältros pga. det obefintliga immunförsvaret. Men när allt kommer omkring, fick jag ändå det jag så länge velat ha. Två lika långa ben, snygga skor och givetvis 22 snygga ärr.