Dag 2: Min första kärlek
Den första kärleken är alltid den största. Jag tror verkligen det, även om det inte är vi längre.
Jag hängde mycket på Lunarstorm när jag var yngre och när jag gick i åttonde klass började jag prata med en kille från Stockholm. Han var ett år yngre än mig, hade blondt axellångt hår och blåa ögon. Han spelade gitarr och bodde hemma hos sin mormor. Jag vet inte vad det var men någonting hade han och jag blev så kär i honom, fastän jag aldrig hade träffat honom. Vi pratade intensivt i flera veckor tills han en dag plötsligt sa att han skulla åka till USA på semester. Jag blev förtvivlad, tänkte att vi aldrig mer skulle höras, att han skulle glömma mig och hitta någon amerikansk tjej som var mycket coolare än vad jag var. Men jag hade fel.
Efter några dagar fick jag ett långt mail av honom. Jag ska väl påpeka att han var minst lika förtjust i mig som jag var i honom och under hela hans vistelse i USA hördes vi av. Vid ett tillfälle bad han mig att lyssna på en låt som fick honom att tänka på mig - på oss. Mr Big - To Be With You. Om det var möjligt så blev jag ännu mer kär.
Det dröjde ett tag innan han kom hem till Sverige igen men när han gjorde det så började vi att prata i telefon. Flera timmar om dagen. Jag tror vi pratade med varandra i sju timmar som längst och när vi sa hej då hade vi ändå fortfarande så mycket att prata om. Räkningarna blev skyhöga och våra föräldrar var inte så himla nöjda. Vi fick skära ner på telefonsamtalen och ringde varandra i smyg. Men som ung vill man ju inte stå och trampa på samma ruta hur länge som helst. Nu ville vi ses.
Jag frågade mina föräldrar om jag fick åka upp till Stockholm och träffa honom över helgen. Efter att mina föräldrar pratat med hans mormor stod det klart - jag skulle få åka upp helt ensam till Stockholm och träffa honom. Vilken lycka! Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv.
Fredagen kom när jag skulle åka upp och jag minns hur nervös jag var när jag satt på tåget. Jag var rädd att han skulle ringa eller smsa och säga att han hade ångrat sig. Eller att han inte skulle dyka upp på perrongen på centralen. Fem minuter kvar och mitt hjärta har nog aldrig bankat så hårt. Jag klev av och såg mig omkring. Jag var livrädd. Mötet blev fumligt. Vi visste inte riktigt om vi skulle kramas eller skaka hand. Vi kramades.
Det var pirrigt, nervös och det bästa jag varit med om. Vi gick på gatorna i Stockholm, tittade på folk och gick in i en skivaffär mitt i stan och mitt bland allt folk så höll han om mig och vi pussades för första gången. Wow, vilken känsla. Kan det vara så här bra? Efteråt hade vi svårt att slita oss från varandra. Vi ville bara pussas hela tiden. Jag minns att vi satt i korridorerna på Kulturhuset och bara pussades. Det var det mysigaste som fanns. Just nu. Snön föll och vi åkte hem till honom. Nu var vi verkligen ihop och vi var så kära.
Trots att det bara höll i fem månader älskade jag verkligen honom. Dessutom träffade jag otroligt fina människor tack vare honom. Jag var så kär och jag minns hur ledsen jag var när han gjorde slut med mig på telefon. Jag satt i tvättstugan, det var mitt i natten och mina föräldrar sov.
Jag hängde mycket på Lunarstorm när jag var yngre och när jag gick i åttonde klass började jag prata med en kille från Stockholm. Han var ett år yngre än mig, hade blondt axellångt hår och blåa ögon. Han spelade gitarr och bodde hemma hos sin mormor. Jag vet inte vad det var men någonting hade han och jag blev så kär i honom, fastän jag aldrig hade träffat honom. Vi pratade intensivt i flera veckor tills han en dag plötsligt sa att han skulla åka till USA på semester. Jag blev förtvivlad, tänkte att vi aldrig mer skulle höras, att han skulle glömma mig och hitta någon amerikansk tjej som var mycket coolare än vad jag var. Men jag hade fel.
Efter några dagar fick jag ett långt mail av honom. Jag ska väl påpeka att han var minst lika förtjust i mig som jag var i honom och under hela hans vistelse i USA hördes vi av. Vid ett tillfälle bad han mig att lyssna på en låt som fick honom att tänka på mig - på oss. Mr Big - To Be With You. Om det var möjligt så blev jag ännu mer kär.
Det dröjde ett tag innan han kom hem till Sverige igen men när han gjorde det så började vi att prata i telefon. Flera timmar om dagen. Jag tror vi pratade med varandra i sju timmar som längst och när vi sa hej då hade vi ändå fortfarande så mycket att prata om. Räkningarna blev skyhöga och våra föräldrar var inte så himla nöjda. Vi fick skära ner på telefonsamtalen och ringde varandra i smyg. Men som ung vill man ju inte stå och trampa på samma ruta hur länge som helst. Nu ville vi ses.
Jag frågade mina föräldrar om jag fick åka upp till Stockholm och träffa honom över helgen. Efter att mina föräldrar pratat med hans mormor stod det klart - jag skulle få åka upp helt ensam till Stockholm och träffa honom. Vilken lycka! Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv.
Fredagen kom när jag skulle åka upp och jag minns hur nervös jag var när jag satt på tåget. Jag var rädd att han skulle ringa eller smsa och säga att han hade ångrat sig. Eller att han inte skulle dyka upp på perrongen på centralen. Fem minuter kvar och mitt hjärta har nog aldrig bankat så hårt. Jag klev av och såg mig omkring. Jag var livrädd. Mötet blev fumligt. Vi visste inte riktigt om vi skulle kramas eller skaka hand. Vi kramades.
Det var pirrigt, nervös och det bästa jag varit med om. Vi gick på gatorna i Stockholm, tittade på folk och gick in i en skivaffär mitt i stan och mitt bland allt folk så höll han om mig och vi pussades för första gången. Wow, vilken känsla. Kan det vara så här bra? Efteråt hade vi svårt att slita oss från varandra. Vi ville bara pussas hela tiden. Jag minns att vi satt i korridorerna på Kulturhuset och bara pussades. Det var det mysigaste som fanns. Just nu. Snön föll och vi åkte hem till honom. Nu var vi verkligen ihop och vi var så kära.
Trots att det bara höll i fem månader älskade jag verkligen honom. Dessutom träffade jag otroligt fina människor tack vare honom. Jag var så kär och jag minns hur ledsen jag var när han gjorde slut med mig på telefon. Jag satt i tvättstugan, det var mitt i natten och mina föräldrar sov.
Dag 1: Presentera dig själv
Med finskt blod i mina ådror föddes jag på Motala BB i Östergötland den 16 november 1989. Idag har jag alltså hunnit bli 21 år gammal eller ung, välj själv. Jag växte upp i Rogslösa, 12 kilometer utanför Vadstena där bussarna numera aldrig går, där det på somrarna luktar grisskit och med skolan en fotbollsplan ifrån huset jag bodde i. Jag flyttade till Falun i Dalarna efter grundskolan och pluggade textkommunikation på NTI-gymnasiet för att efter studenten flytta ner till Emmaboda i Småland för att plugga på universitetet i tre år till.
Nu är jag utbildad journalist och medieproducent som om drygt en vecka börjar jobba som personlig assistent i Växjö. Det var inte riktigt det jag utbildade mig till men det får duga så länge. Jag älskar Harry Potter, choklad, satsumas och skräckfilmer. Det finns en hel del annat jag tycker om också men det är för mycket för att nämna här. Jag tycker i alla fall inte om kåldolmar, tidiga morgnar, rå lök och lögner och svartsjuka får mig att må illa. Jag tycker om att laga mat och att fotografera, att sitta framför datorn en hel dag och bara spela datorspel kan också vara roligt.
Som person vill jag kalla mig själv givmild, social och omtänksam. Jag försöker alltid finnas för mina vänner vart i världen de än befinner sig och jag försöker alltid att dela med mig. Jag har humörsvängningar som heter duga och går lätt från glad till grinig på två sekunder, som tur var går det tillbaka lika snabbt. Jag blir lätt besviken på mig själv och jag tänker för mycket. Så där så att det i många situationer blir missförstånd och onödigheter.
Jag avskyr sockerdricka men en eller två gånger om året får jag cravings och måste köpa det. Samma sak händer varje gång - Jag tar en klunk. Konstaterar att det smakar förjävligt och häller resten av det i vasken. Det spelar alltså ingen roll att jag vet att det smakar illa. Jag måste ha det. Likadant med popcorn. Det är vidrigt men jag äter det på bio.
- Jag sover helst på mage.
- Jag dricker helst lättmjölk.
- Jag lyssnar helst på rock.
- Jag dricker helst lättmjölk.
- Jag lyssnar helst på rock.
- Jag älskar programmet "Vem vet mest?"
- Jag tycker att Johan Glans är den roligaste människan i Sverige.
- Jag älskar tacos och äter det mer eller mindre varje fredag (och på lördagar äter jag resterna).
- Jag har färgat håret sedan femte klass.
- Jag använder tandkrämen Colgate Sensitive när jag borstar tänderna.
- Min tandborste är lila och vit.
- Och jag äter färskt äpple på mina rostade mackor.
Coca Cola eller Pepsi.
Ljus eller mörk choklad.
Sommar eller vinter.
Äpplen eller apelsiner.
Skräck eller komedi.
Fattig och lycklig eller rik och olycklig.
Flera bekanta eller få nära vänner.
Svensk komedi eller svensk thriller.
Ljus eller mörk choklad.
Sommar eller vinter.
Äpplen eller apelsiner.
Skräck eller komedi.
Fattig och lycklig eller rik och olycklig.
Flera bekanta eller få nära vänner.
Svensk komedi eller svensk thriller.
Finland eller Sverige.
Fotboll eller ishockey.
You're the storm
© Zandra Pfäffli
Vad är problemet?
Trodde det skulle kännas bra att "gå ut med" att jag har lyckats hova in ett jobb men nu i efterhand känns det mest drygt. Alla och då menar jag alla är verkligen fixerade vid om det är en heltidstjänst eller deltidstjänst och när jag svarar att det är en deltidstjänst frågar de direkt om det finns möjlighet till ökning. Tack för omtanken, men hur sjutton ska jag veta det innan jag ens har börjat jobba? Är det för att på något sätt få mig att känna mig dålig för att det "bara" är ett deltidsjobb? Är det för att ni som har heltidsjobb ska få känna er lite bättre? Ge er för fasen. Det är klart jag mycket hellre hade velat ha en heltidstjänst på en gång men ibland får man inte som man vill. Åtminstone inte på en gång.
Hej, jag heter Zandra och jag har bara lyckats få ett deltidsjobb.
Det är sämre än ett heltidsjobb men det är bättre än att inte ha något jobb alls.
Jag är med jobb
Så hur gick det idag nu då? Fick jag eller fick jag inte jobbet? Klart jag fick det! Så den 7 november börjar jag jobba. Ska bli oerhört skönt att få komma igång igen även fast det bara är en deltidstjänst än så länge. Men man måste ju börja någonstans. Jag var i Växjö idag och träffade tjejen jag ska vara hos och hon är en riktigt liten powerpingla så det kommer bli väldigt roligt.
Efter helgen hoppas jag att assistansbolaget hör av sig och ger mig all ytterligare information jag behöver. Just nu känns allt väldigt virrigt. Jag har redan fått mitt schema för november månad men jag har inte skrivit på något kontrakt och jag vet inte hur mycket jag tjänar och hur lång tjänsten är. Nu tänker ni säkert att jag är galen som accepterar en tjänst utan att veta hur mycket jag tjänar men jag resonerar som så att det är bättre att tjäna lite pengar än inga alls. Så oavsett timlön kommer jag tjäna mer än vad jag gör nu i och med att jag inte har tjänat något alls sedan augusti månad.
Music is my remedy
Loreen - My heart is refusing me (Amarillo & Finer Remix)
Loreen - Sober
Loreen - Sober
Ross Copperman - Holding on and letting go
David Guetta ft. Usher - Without you
Marlon Roudette - New age
Kent - Utan dina andetag
The Script - The man who can't be moved
Greyson Chance - Summertrain
David Guetta ft. Will.i.am - Nothing really matters
Nause - Made of
David Guetta ft. Jennifer Hudson - Night of your life
Jaz Z ft. Kanye West & Mr Hudson - Why I love you
Inna ft. Flo Rida - Club rocker
Värt att tänka på
Det finns alltid lite ärlighet bakom ”jag skojar bara”. Lite kunskap bakom ”jag vet inte”.
Lite känslor bakom ”jag bryr mig inte” och lite smärta bakom ”det är lugnt”.
Höst i Dalarna
© Zandra Pfäffli
Plötsligt händer det
De ringde från företaget som jag var på arbetsintervju hos tidigare idag. De tyckte om mig och tyckte att jag verkade passa bäst av de fyra som blev kallade till intervju. Så imorgon ska jag ta mig till Växjö för att presenteras och introduceras. Min kontaktperson på företaget sa inte bokstavligen att tjänsten var min, mycket hänger ju på hur jag och den här tjejen fungerar ihop. Men det känns ljust. Jag brukar inte ha svårt för att träffa nya människor.
Tänk att något som kändes så långt borta kan vara så otroligt nära.
Nu hoppas jag att jag hovar hem det ordentligt.
Tänk om det kunde vara fredag hela veckan
Det var skapligt tungt att öppna ögonen och kliva upp ur sängen när klockan ringde vid halv nio. Det har blivit lite av min grej att sova tills jag vaknar och det tenderar att bli runt 11-12. Måste jag säga att det är en av nackdelarna med att vara arbetssökande? Man sover bort dagarna och vänder på dygnen. Inatt kunde jag inte somna förrän vid halv två, det var förvisso mest på grund av nervositet men också för att jag sovit i nästan tolv timmar natten innan.
Nu är jag i alla fall hemma från Växjö. Var på plats vid 11 och utöver mig själv var där tre andra tjejer i min ålder. Jag tyckte det gick bra och nu väntar jag spänt. Jag har en chans på fyra. Hela 25% chans att få jobbet. Vi får helt enkelt se hur det går. Jag vågar inte hoppas något och tror att någon av de andra tjejerna får jobbet men det var en kick för självförtroendet att ändå få gå på en arbetsintervju. Jag återkommer när jag vet hur det gick.
Nu ska jag käka lite lunch och sedan ska jag städa lägenheten. Den är inte så smutsig och stökig men det är någonting som luktar illa som jag inte kan lokalisera, så nu åker moppen och dammsugaren fram. Framåt kvällen väntar Idol och tacos och emellan det blir det väl en hel del Sims 3. I helgen får jag dessutom kanske besök av någon jag inte har träffat sedan 2007. Vi får se hur det blir och går.
© Zandra Pfäffli
Holding on and letting go
Jag kan knappt beskriva hur rastlös jag blir av att vara arbetssökande. Det tär på mig psykiskt. Att slita som ett djur med jobbansökningar och samtidigt veta att nästan varenda kotte från min klass under universitetsstudierna har fixat jobb efter examen. Jag känner mig dålig och misslyckad och i nuläget ångrar jag mitt val av utbildning så det skriker om det. Inte nog med att jag står och trampar vatten när det gäller jobbdelen. Jag avskyr att gå hemma här själv och önskar att jag bara kunde ta mitt pick och pack och åka hem till mamma och pappa. Men det är uteslutet. I dagsläget vet jag inte ens om jag kommer få fira jul hemma vilket är tråkigt och jag kan inte åka hem för att fira min födelsedag som är om drygt två veckor. Just nu är ingenting speciellt bra med andra ord. Mina dagar består av jobbsökande, Sims 3 och snickerskaka. Jag orkar inte ens ta mig ut, att vädret suger hjälper ju inte heller till.
Kloka ord
Man kan aldrig vara för liten för att nå upp till sitt hjärta.
My heart is refusing me
Imorgon får jag äntligen min nya dator. Då min gamla stationära pajade för ungefär tre veckor sedan har jag behövt sitta på min lilla minipc, vilket inte har varit så himla roligt då jag inte har tillgång till något i princip. Men imorgon bör jag vara på banan igen och då bör allt se ut som vanligt igen. Josephine ska få sin nya design, Dessie ska också få sin om hon fortfarande vill och jag tänkte faktiskt uppdatera min egen också och förmodligen börja skriva lite mer frekvent i den. Förhoppningsvis. På torsdag nästa vecka åker jag till F i Uddevalla och då blir jag borta i fem dagar ungefär. Det behöver jag.
Made of
Tillbaka
Jag är hemkommen från Dalarna, från Östergötland och från Tyskland. Det senaste dygnet har bestått av att sitta i en bil så länge som möjligt, känns det i alla fall som. Pappa hämtade upp mig vid 02 inatt och vi styrde mot Tyskland. Imorse vid halv åtta var vi på plats och nu vid 17 var jag hemma. Ett långt dygn och jag är trött som få. Men jag fick handlat lite i alla fall. Blossas årgångsglögg, en ny parfym från Calvin Klein, energidryck, M&M's Peanuts, Pepsi och Captain Morgan. Jag är nöjd och dessutom fick jag spendera tid med min pappa.
Ugnen står på just nu för att värma en mozzarellapizza som jag förtär till middag ikväll. Sedan däckar jag i sängen med katterna och tittar på Pirates of the Caribbean 4 och mycket mer än så orkar jag nog inte idag. Jag skulle nog kunna somna redan nu men någonting säger mig att det inte är så lyckat. Imorgon vill jag vakna i tid för då ska lägenheten bannemig storstädas (jag har inte städat den sedan innan sommaren....).
