"Är det någon här som är som en sockerbit? Någon som finns till för alla och alltid lyssnar?"

Jag var som sagt på utbildning i Helsingborg under tisdagen och onsdagen. En otroligt givande utbildning med mycket tankeverksamhet. Vi pratade mycket om självbilder och hur de kan speglas i det verkliga livet. Samtidigt som det var oerhört intressant och lärorikt fick det mig att inse att jag är rätt ensam. Inte i den bemärkelsen att jag inte har några vänner. Det har jag och jag älskar dem otroligt mycket. Jag finns alltid för dem när de behöver prata och lätta sina hjärtan och jag lyssnar alltid. Det är där en del av problemet ligger. Jag spenderar så mycket tid åt att finnas till för mina vänner när de behöver mig att jag sväljer mina egna problem. Jag lyssnar, lyssnar och lyssnar. Jag tar del av mina vänners problem och tankar och försöker att stötta dem bäst jag kan med mina åsikter. Men vem kan jag vända mig till när jag behöver prata? Mina vänner säger att jag kan prata med dem om allt, när jag vill, men när jag väl behöver prata och hör av mig märker jag på dem att de inte har tid för att lyssna, så jag sväljer det igen och låter det ligga. Vad ska jag säga? 'Du lyssnar aldrig, du har aldrig tid för mig'. Jag är ingen självisk människa, men ibland önskar jag att jag hade någon att prata med, oavsett tid på dygnet, oavsett om han/hon har flick- eller pojkvän. Någon som jag inte behöver vara rädd för att störa. Någon som inte bara säger 'det löser sig' när jag har pratat klart.

Jag vill inte behöva fråga om lov för att lätta på mitt hjärta. Jag vill inte behöva fråga om någon har tid för att lyssna på något som, i deras öron, kanske inte är speciellt märkvärdigt. Jag tog ett stort beslut efter utbildningen i Helsingborg. Jag ska börja träffa en psykolog. Just nu känner jag att det är det enda alternativet jag har. För snart bubblar det över och då vet jag inte vad som händer. Jag kan inte kväva mina egna problem och känslor längre.