När livet vänder och ett avslut

publicerat i Personligt;
När jag skrev här sist var det januari. Ett nytt år hade börjat och jag var i full flärd med att planera mitt bröllop. Nu drygt ett halvår senare sitter jag här - nyseparerad och singel. Det blev inte riktigt som jag tänkte mig. Tre månader innan bröllopet ställde jag in det. En månad efter det valde jag att gå ifrån Ailis pappa. Det var nog egentligen ett enhälligt beslut, men initiativet var mitt. Det har varit ett par riktigt tuffa månader, både fysiskt och mentalt. Nu börjar det äntligen ordna upp sig och jag kan andas igen. Det här blir förmodligen det sista jag skriver i den här bloggen. Den har varit mig trogen i snart åtta år, men jag har vuxit ifrån detta. Ni hittar mig på instagram: zandrahannele. Tack för dessa år.

2018

publicerat i Personligt;
Ett nytt år är invigt! 2017 var ett mellanår, där det inte hände något direkt märkvärdigt. Ett helt okej år med andra ord. I år är väl den största höjdpunkten det stundande bröllopet i maj! Jag kan verkligen inte förstå att jag ska gifta mig. Vi ska bli man och hustru. Det är verkligen helt sjukt! Igår var vi och kollade på lokalen för bröllopsfesten och i månadsskiftet skickar vi ut de slutgiltiga inbjudningarna (vi har tidigare skickat ut spara-datumet-kort). Utöver bröllopet är detta året jag i princip blir klar med min andra universitetsutbildning. Jag längtar så att jag spricker. Jag är så skoltrött just nu och kämpar mig igenom för att hålla huvudet över ytan och inte bara ge upp. Det är tufft. Men det ska gå. Aili fyller 3 år i sommar, 3 år! Också det är helt sjukt. Har vi varit föräldrar i snart 3 år? ♥

Ambulansfärd från förskolan

publicerat i Aili 2-3 år;
I onsdags ringde förskolan till mig på praktiken. Det första pedagogen sa var att jag inte skulle bli rädd. Aili hade ramlat och slagit i huvudet och svimmat av. De hade inte fått kontakt med henne och de ringde efter ambulans. Så jag slängde på mig ytterkläderna och satte gasen i botten och åkte till hennes förskola. När jag kom dit möttes jag av en pedagog som ledde mig till henne. Där låg hon. Lilla älskade hjärtat. På magen under en av pedagogernas jackor på den kalla marken. Ambulansen hade inte kommit ännu och det dröjde över 30 minuter innan de kom. Väl på plats fick jag lov att ta upp henne i famnen och med lite hjälp kunde vi ta av henne overallen och åka till akuten. Hon piggnade till ganska fort i ambulansen och väl på plats inne på akuten var hon min lilla tös igen och frågade efter mat att äta. Det var ingen fara med henne. Men ett tag där var jag så rädd och hade hjärtat i halsgropen. Man blir verkligen skör när det händer sina barn något ♥