Dag 2: Min första kärlek

publicerat i Personligt;
Den första kärleken är alltid den största. Jag tror verkligen det, även om det inte är vi längre.

Jag hängde mycket på Lunarstorm när jag var yngre och när jag gick i åttonde klass började jag prata med en kille från Stockholm. Han var ett år yngre än mig, hade blondt axellångt hår och blåa ögon. Han spelade gitarr och bodde hemma hos sin mormor. Jag vet inte vad det var men någonting hade han och jag blev så kär i honom, fastän jag aldrig hade träffat honom. Vi pratade intensivt i flera veckor tills han en dag plötsligt sa att han skulla åka till USA på semester. Jag blev förtvivlad, tänkte att vi aldrig mer skulle höras, att han skulle glömma mig och hitta någon amerikansk tjej som var mycket coolare än vad jag var. Men jag hade fel. 

Efter några dagar fick jag ett långt mail av honom. Jag ska väl påpeka att han var minst lika förtjust i mig som jag var i honom och under hela hans vistelse i USA hördes vi av. Vid ett tillfälle bad han mig att lyssna på en låt som fick honom att tänka på mig - på oss. Mr Big - To Be With You. Om det var möjligt så blev jag ännu mer kär. 

Det dröjde ett tag innan han kom hem till Sverige igen men när han gjorde det så började vi att prata i telefon. Flera timmar om dagen. Jag tror vi pratade med varandra i sju timmar som längst och när vi sa hej då hade vi ändå fortfarande så mycket att prata om. Räkningarna blev skyhöga och våra föräldrar var inte så himla nöjda. Vi fick skära ner på telefonsamtalen och ringde varandra i smyg. Men som ung vill man ju inte stå och trampa på samma ruta hur länge som helst. Nu ville vi ses. 

Jag frågade mina föräldrar om jag fick åka upp till Stockholm och träffa honom över helgen. Efter att mina föräldrar pratat med hans mormor stod det klart - jag skulle få åka upp helt ensam till Stockholm och träffa honom. Vilken lycka! Jag har aldrig varit så kär i hela mitt liv. 

Fredagen kom när jag skulle åka upp och jag minns hur nervös jag var när jag satt på tåget. Jag var rädd att han skulle ringa eller smsa och säga att han hade ångrat sig. Eller att han inte skulle dyka upp på perrongen på centralen. Fem minuter kvar och mitt hjärta har nog aldrig bankat så hårt. Jag klev av och såg mig omkring. Jag var livrädd. Mötet blev fumligt. Vi visste inte riktigt om vi skulle kramas eller skaka hand. Vi kramades. 

Det var pirrigt, nervös och det bästa jag varit med om. Vi gick på gatorna i Stockholm, tittade på folk och gick in i en skivaffär mitt i stan och mitt bland allt folk så höll han om mig och vi pussades för första gången. Wow, vilken känsla. Kan det vara så här bra? Efteråt hade vi svårt att slita oss från varandra. Vi ville bara pussas hela tiden. Jag minns att vi satt i korridorerna på Kulturhuset och bara pussades. Det var det mysigaste som fanns. Just nu. Snön föll och vi åkte hem till honom. Nu var vi verkligen ihop och vi var så kära. 

Trots att det bara höll i fem månader älskade jag verkligen honom. Dessutom träffade jag otroligt fina människor tack vare honom. Jag var så kär och jag minns hur ledsen jag var när han gjorde slut med mig på telefon. Jag satt i tvättstugan, det var mitt i natten och mina föräldrar sov.