Det är med tunghet jag skriver att jag på måndag ska börja jobba igen. På måndag återgår jag till den "vanliga" vardagen. Jag ska inte längre få vara hemma med min dotter om dagarna. Istället kommer jag att pendla till Norrköping och vara borta i runda slängar mellan kl 06.30-19. Just nu känns det för jävligt rent ut sagt. När tidningen ringde i våras och frågade om jag ville sommarvikariera i sommar så kändes det självklart och så roligt. Nu känns det mest som pest och pina. Jag har i princip suttit ihop med Aili i 19 månader (graviditeten inräknad) och nu ska jag helt plötsligt lämna henne hela dagarna. Hon får förvisso vara med sin pappa och de kommer ha det så jäkla bra ihop, men det känns ändå tungt. Speciellt när jag i princip kommer att "missa" henne varje dag förutom helgerna. Men det kommer nog att bli bra när jag kommer in i rutinerna. Jag förstår ju att det blir tufft i början och att jag i slutet av sommaren, när jag avslutar arbetet för att börja plugga igen, kommer känna att tiden gick så himla fort. Så det blir nog bra i slutändan. Men det är tufft. Det medger jag.